Längtan infinner sig allt mer och mer.

Allt eftersom magen växer och jag känner bebisen röra sig och sparka rejäla sparkar hela tiden börjar ja sakta inse vad som komma skall. Att vi faktiskt på riktigt ska ha ett barn till. Vi har skapat ytterligare en person i denna värld. Molly ska få ett syskon. En person som alltid kommer finnas i hennes liv pga att de har minst en sak gemensamt. Sina föräldrar.

Jag börjar nu längta mer och mer efter att få träffa denna otroliga lilla människa utanför magen. Att få titta in i hans ögon. Smeka hans kind. Känna lukten av bebis och bara hålla det lilla knytet så tätt intill. Det ska bli fantastiskt.

Har varit så mycket jobbiga och sorgliga saker som tagit kraft från mig på sistone och det har nog förtagit mycket av dessa känslor. Men nu börjar allt närma sig och då väcks de till liv trots all orättvisa som finns i världen. Jag försöker fokusera på de bra delarna av livet. Det hemska finns där ändå. Det kommer man tyvärr inte ifrån, men ingen blir ju lyckligare av att lägga all sin kraft där. Jag jobbar på det!!