Aloe Vera

Jag tror ju att det finns en mening med allt. Ibland öppnar sig dörrar med möjligheter och då tycker jag att man ska ta dom. Nyligen kom jag i kontakt med en tjej i min gamla föräldragrupp som säljer aloe Vera produkter från Forever Living Products. Jag var på produktvisning i onsdags och idag var hon här och informerade om hur man går till väga för att bli återförsäljare och ev starta ett eget nätverk. Magkänslan är helt rätt. Jag tycker detta känns jättekul. Ett bra extraknäck liksom. Hon själv har sagt upp sig från sitt jobb för att försörja sig på detta. Det är i nuläget inget jag funderar på men man vet ju aldrig vilka möjligheter som kommer framöver. Hur mycket jobb man vill lägga på det.

Det jobbiga är att köpa den startboxen för 4800 kr men jag känner andra som sålt produkterna snabbt så de har fått igen pengarna.

Spännande och roligt att göra något annat att göra än att bara vara mamma. :)

Bok efterlysning

Skulle vilja få tag i en av mina favoritböcker som barn. "Här ska nu bli andra bullar" av Gunilla Hansson. Den handlar om en flicka som är och hälsar på hos sin morfar. Med sig har hon sitt gosedjur Katten Korven. Hennes morfar påminner så mycket om min egen. Jag vill ha tag i denna boken men har inte lyckats hitta den. Nån som har något tips?

Alla dessa underbara människor

Tänk vad många fina människor man har i sitt liv. Fantastiska som får en att skratta och må bra. Man borde berätta för alla sina vänner och sin familj hur mycket de betyder. Det är man dålig på. Men ni som ingår i denna grupp tror jag vet om det. Jag tycker så mycket om er allihop. Ni som får mig att må bra och gör mig till en bättre människa. :) Puss och kram till alla varma underbara härliga vänner i världen.

Halsfluss

För första gången i mitt liv har jag halsfluss. Usch så smärtsamt. Har aldrig haft så ont i halsen. Innan i veckan så kunde jag inte äta och knappt dricka ens vatten på 48 timmar. Sen var jag hos läkarn och fick då tipset om dubbel dos Diclofenac. Då gick det under de bästa timmarna att äta något. Så fruktansvärt smärtsamt att svälja ju. Febern stannade i 4 dagar innan den gav sig. Nu äter jag och Molly antibiotika och är på bättringsväg. Förhoppningsvis smittar jag iaf inte nu när jag ätit penicillin i 72 timmar. Men ar fortfarande väldigt ont i halsen. Går som sagt på dubbel dos Diclofenac och full dos Alvedon.

Jag vill aldrig mer har halsfluss. Det är hemskt. Hoppas jag kommer klara mig i 28 år till nu som innan. Men det gör man nog inte när barnen ska gå på dagis. :(

Skattepengarna ska spenderas

Var på citygross idag. Kaos på parkeringen. Gud va folk det var som skulle göra av med sina skattepengar på I11. Själv åkte de mesta in på sparkontot. 1200 kr har gått till läkarbesök och mediciner denna vecka. Sjukt mycket pengar. Så tråkigt.

Helt plötsligt gick det lätt :)

Visserligen ligger hon på en kudde och det kanske blir lite lättare då? Vi har varit jättedåliga på att träna henne. Men nu gör hon det ändå. Håller upp huvudet. :)

Danoninoreklamen

Ett av mina reklamhatobjekt just nu är Danoninoreklamen. Den då en mamma sitter i lekparken och plockar fram yoghurt till sina barn och mamman bredvid bara sågar henne för att hon ger "godis" till sitt barn. En viktigpetter som inte kan hålla saker för dig själv. Såna människor tycker jag inte om. :P

Förlossningen

Varning för lång och detaljerad text o
Du är känslig för sånt. :P

Då kan vi dra historien om när vår älskade Tilde kom till världen.

Den 3 maj vaknade jag vid fyra på morgonen och det kändes som det kommer ut något. Kanske slemproppen tänkte jag. Ska jag gå upp och titta? Nä för då är det nog inget. Jag vänder mig om i sängen och jo nu känns det ännu mer som att det är något som läcker lite. Reser mig upp för att gå upp på toaletten och då rinner det längs med benen. Jag blir alldeles skakig och går in och väcker Andreas och berättar att vattnet gått. Lägger mig bredvid honom en stund och darrar i hela kroppen. Varför vet jag inte. Nervositet kanske? Tänk nu ska vi äntligen träffa vår bebis. Kanske är vi föräldrar vid lunchtid? Värkarna börjar komma med ganska långt mellanrum. Men ändå ska vi ju åka in eftersom vattnet gått och bebisen aldrig varit fixerad.

Vi äter frukost och väcker så sent som möjligt Molly. Vid 6 ringer vi Andreas föräldrar och säger att vi kommer med Molly.

När vi kommer till förlossningen får vi sitta och vänta ganska länge utanför. Många barn som ska komma till världen tydligen. Lagom mysigt när man väl reser sig upp sen. Sitter ju med en stor handduk i byxorna. Den blir helt nerdränkt i fostervatten så den är bara att kasta på toaletten såfort vi kommit in.

Dom känner hur bebisen ligger och det är högt upp i magen. Dom är osäkra på om det är huvudet eller rumpan som är neråt så en annan barnmorska kommer och känner. Inte hon heller är säker så överläkare Hurtig kommer in och känner och tittar med ultraljud. Tack och lov är det huvudet som är neråt. Vill ju inte bli snittad! Eftersom bebisen inte ens är ruckbar utan rörlig i magen och vattnet gått så får jag bara ligga ner. Värkarna som fanns innan har stannat av och jag blir inlagd på bb i väntan på att något ska hända. Får bara kliva upp när jag ska gå på toaletten och då ska dom lyssna på barnet efteråt. Timmarna går och inget händer. Andreas åker och fixar lite saker på jobbet och hämtar sedan Molly. Kvällen kommer och värkarna börjar komma med 15-30 minuters mellanrum. Andreas får ju inte sova på bb för det är fullt så han sover hemma med mobilen på ifall han måste dra iväg snabbt. Molly sover hos sin farmor och farfar. Jag är jättetrött efter att sovit dåligt och varit vaken sen 4 och känner när klockan börjar bli 21 att jag inte orkar att förlossningen då ska dra igång. Får bricanyl för att stanna av värkarna och en sämntablett. Bricanylen brukar ha effekt i 4-5 timmar säger dom så lite vila borde jag hinna få. Morgonen kommer och inga värkar. Dom försvann. Bricanylen har gjort mig alldeles darrig. Så obehagligt!

Jag tappar modet att detta ska gå vägen. Varför kommer inga värkar? Hur länge ska jag behöva vara ifrån Molly? Bryter ihop lite smått, men blir peppad av en barnmorska. Hon övertygar mig om att allt kommer gå så bra. Jag är rädd för att bli igångsatt men vill ju samtidigt att det ska bli så fort som möjligt. Vid lunch beslutas det att jag ska sättas igång för nu har vi väntat tillräckligt länge. Av tappen är det bara ca 0,5 cm kvar och jag är öppen 1,5 cm. Då passar det med en ballong som trycker på som barnets huvud. Dom sätter upp den och fyller den. När den åker ut så är jag öppen 4 cm. Detta händer ca 1 timme senare.

Då blir vi flyttade till förlossningen. Värkarna är fortfarande inte igång så jag ska få dropp. Min barnmorska hette Maria och med henne var en undersköterska och två studenter.

Klockan 15 satte de droppet och värkstart var 15.10. Värkarna blev snabb jobbiga och jag fick lustgas. Ville ha epidural, men dom sa att jag måste få etablerade värkar först. Enligt min journal hade jag dessa vid 15.25. 16.00 hade jag så ont så jag kände att jag klarar inte mer. Jag dör! De beställer epidural. Jag är öppen 5 cm. Kan inte narkosläkaren bara komma?! Andreas håller mig i handen genom alla värkar och jag försöker att verkligen fokusera på andningen. Det gör så ont. Jag ska aldrig mer göra det här bestämmer jag mig för. :P

Lite senare ska de sätta en skalpelektrod på barnets huvud. Jag får en värk och hon håller fortfarande kvar handen då. Varför gör hon så? Jag blor nästan förbannad. Hör att hon säger "huvudet står precis i öppningen". Vad betyder det? Är det nära? Nästa värk känner jag hur bebisen liksom snurras ut. Huvudet är ute. Dom säger åt mig att andas. Denna gången lyssnar jag (det gjorde jag inte med Molly). Nästa värk kommer hela kroppen ut. Jag hör hur mitt barn skriker. Får upp henne på bröstet. Frågar vad det blev och får veta att jag fått en till dotter. Fantastiskt! Hon är alldeles kladdig precis som Molly var. Har i efterhand läst att barn som kommer lite tidigt har mycket fosterfett och fullgångna har det inte. Tilde föddes enligt sjukhuset i vecka 37+2. Enligt mig 38+5.

Hon föddes den 4 maj 16.25. Vägde 3086 gram och var 47,5 cm lång. Epiduralen som beställts 25 minuter tidigare avbeställdes. Personalen hann inte på med skyddskläder och alla vart nog lite förvånade när hon kom så snabbt. Jag var lättad. Utanför såg vi alla tjejer som sprang vårruset utanför. Jag hade gjort mitt egna maraton.

Precis som förra gången tycker jag att det är så smärtsamt och vidrigt när jag är mitt uppe i förlossningen och efteråt så känns det så häftigt och en upplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Denna gången vågade jag nog vara med mer så jag känner att jag har bättre koll. Andreas var ett sånt stöd och jag hade aldrig klarat det utan honom. Han fanns där hela tiden och höll min hand och berättade för mig hur duktig jag var och det fick mig att klara att gå vidare.

Nu har jag min underbara familj. Jag har alltid önskat mig två flickor precis som min lillasyster och jag. Så min dröm har blivit uppfylld. :)

Såklart bebis är här

Har inte bloggat på länge. Borde väl sätta igång igen.

Fick frågan om bebisen kommit. Och såklart att hon har det. Vår Tilde föddes den 4 maj. Hon mätte då 47,5 cm och vägde 3086 gram. Nu är hon nästan fyra veckor och är världens snällaste bebis. Snällare finns inte. Och tänk att kärleken räcker till gott och väl till båda. Molly älskar sin lillasyster och vill hela tiden pussa och klappa. Jag ska sen lägga ut min förlossningsberättelse.

Men nu ska vi fira mors dag och Andreas födelsedag ska förberedas. Jag fick baden baden stolar till altanen av mina fina flickor (eller är det från mannen?).

Trött på detta

Nu är jag trött på att vara gravid. Får inte sova på nätterna, har ont och mår illa. Börjar mentalt ställa in mig på förlossningen nu. Förra gången visste man inte alls vad det handlade om. Den här gången har man ju en liten aning även om jag är helt säker på att smärtan kommer hoppa upp och ge mig mig en ordentlig käftsmäll och jag kommer tänka "var det såhär ont det gjorde?". För jag minns inte alls känslan av något sen sist. Jag minns bara att det gjorde sjukt ont. Jag kunde inte ligga still i den där sängen och bara sög in lustgasen allt jag kunde. Denna gång ska jag försöka fokusera mer på andning och avslappning. Det är lätt att säga det nu, men hur kommer det funka i verkligheten? Detta kanske är min sista förlossning och jag vill att det ska bli en positiv upplevelse. För slutresultatet är ju fantastiskt. Om bebisen föds på samma dag enligt mensen räknat som Molly föds "han" den 8 maj. Jag tror det. :) Nästa helg drar jag igång med hallonbladste. :)

Sjukstuga

Nu är det bara Andreas som är frisk. Jag mår piss. Huvudet dunkar och halsen kliar och gör ont. Vaknade för typ en timme sen av att Molly låg och flåsade bredvid mig i sängen. Het som en liten kamin. Tempen visade 39,2 och i normala fall brukar hon ligga på 36,5 ungefär. Stackars liten. Hon blev ju dålig förra veckan sen i helgen var hon feberfri. Hosta och snor fanns fortfarande, men det kan ju stanna länge. Igårkväll fick hon feber igen och nu är det fortfarande som det är. Har just pratat med barnakuten. Dom sa att vi skulle avvakta och se. Tills vidare ska jag byta matmålen mot välling.

Nä nu vill jag att vi ska vara friska. Denna vinter måste vara högsäsong på barnakuten och sjukvårdsupplysningen. Så mycket som går hela tiden.

Nattstrul

Molly sover så oroligt på nätterna nu. Ligger och försöker få henne att somna om i sin egen säng och har så gjort i 1,5 timme nu. Kan inte ungen bara somna. Jag orkar inte med att vara uppe på nätterna. Blä för detta. Hur många år håller barn på såhär egentligen?

Barnvakt fixad

Nu är det nästan helg. Andreas jobbar imorrn med så det är inte riktigt helg förrän han slutar. Imorrnkväll ska vi gå ut och äta och på bio. Sen åker vi hem och får sova hela natten och morgonen för Molly är hos sin farmor och farfar. Ska bli skönt att få lite ensamtid med varann. Vi måste bli bättre på det. Bara vid tre tillfällen har vi varit själva en stund sen Molly föddes. En gång har hon sovit borta. Det är nog rekordlite. Nästa bebis kommer det bli mer med. Man måste vårda förhållandet med om man ska vara de bästa föräldrarna man kan.

70 procent

Så mycket är gjort av graviditeten. Ska bli skönt när man sen fixat det även om det (iallafall än så länge) finns en mysfaktor i att vara gravid. Kanske är det vetskapen om att detta kan vara sista gången jag har en bebis i magen. Man ska ju aldrig säga aldrig men två är ju rätt lagom.

Men nu längtar jag till våren, flytten och bebis. Snart är allt det klart. Bara 30 procent kvar. :P

Tillägg i färgdiskussionen

Fick nyss en fråga om jag tycker det är okej att klä en flicka i ljusblått och en pojke i rosa. Självklart är det okej. Alla gör som de själva vill. När barnen själva får en vilja så tycker jag man ska anpassa sig efter detta men fram tills dess är det helt upp till föräldrarna hur de vill klä sina barn. Jag skulle inte klä min flicka i "pojkkläder" och tvärtom. Men jag bryr mig verkligen inte hur andra gör. Alla gör som dom själva vill. Vi måste ju kunna acceptera alla stilar och val. Jag kan känna att jag inte är politisk korrekt i mina val och att det då ska vara mer "förbjudet". Men som jag sa innan. Jag vill bli accepterad för att jag klär mina barn i det klassiska eller vad man ska säga. Och jag anser att man ska respektera andras val oavsett om det är vad man själv skulle göra eller inte. Något som inte är okej är att tvinga på eller inte tillåta barn som har en egen vilja sin egen stil bara för att man själv inte håller med dom. Nä jag tycker alla ska få göra precis som de själva vill. Vilken underbar värld där folk slutar döma varann efter det yttre. :)

Färg spelar roll

Jag vet att jag provocerar många när jag vill ha rosa på flicka och blått på pojke. Jag tycker det spelar roll för mig. Jag tycker det är så gulligt så jag kan smälla av. Neutralt är inte lika mycket min grej. En gång fick jag köpa söta små flickkläder i storlek 50-56. Denna gång kanske det blir enda gången jag får köpa söta små pojkkläder i samma storlek. Jag är pastellig. Jag älskar främst rosa men även ljusblått är fint. Jag vill inte springa i affärer det första jag gör när bebisen är född och jag vill inte att andra ska köpa till mig. Jag vill själv välja och vraka bland dessa bedårande små kläder. Det är mitt val. Jag säger inget till den som kör på det neutrala och därför så vill jag få vara den som får ha ogenustänket i kläder på min nyfödda bebis. Jag lovar att det inte är något som barnet kommer ta skada av. Jag betalar och jag väljer.

När mina barn själva sen har en vilja vad de vill ha på sig så kommer dom själva få välja detta. De kanske kommer ha en helt annan smak än mig och det får jag respektera. Men än så länge är det jag som väljer och då kommer jag att köpa det jag tycker är sött. Och jag tycker inte neutralt är lika fint. Det är min åsikt. Vissa är helt tvärtom. Känner en tjej som vägrar klä sina döttrar i rosa. Det är hennes val. Jag lägger mig inte i det och tänker själv inte anpassa mig efter en grupp människor som tycker jag är konstig i min syn på färger på kläder. Jag kommer fortsätta köpa det jag tycker om. :) för det är ju bara såååååå roligt. :D

Längtan infinner sig allt mer och mer.

Allt eftersom magen växer och jag känner bebisen röra sig och sparka rejäla sparkar hela tiden börjar ja sakta inse vad som komma skall. Att vi faktiskt på riktigt ska ha ett barn till. Vi har skapat ytterligare en person i denna värld. Molly ska få ett syskon. En person som alltid kommer finnas i hennes liv pga att de har minst en sak gemensamt. Sina föräldrar.

Jag börjar nu längta mer och mer efter att få träffa denna otroliga lilla människa utanför magen. Att få titta in i hans ögon. Smeka hans kind. Känna lukten av bebis och bara hålla det lilla knytet så tätt intill. Det ska bli fantastiskt.

Har varit så mycket jobbiga och sorgliga saker som tagit kraft från mig på sistone och det har nog förtagit mycket av dessa känslor. Men nu börjar allt närma sig och då väcks de till liv trots all orättvisa som finns i världen. Jag försöker fokusera på de bra delarna av livet. Det hemska finns där ändå. Det kommer man tyvärr inte ifrån, men ingen blir ju lyckligare av att lägga all sin kraft där. Jag jobbar på det!!

Kön och första kläder

Jag kommer kalla bebisen för han på bloggen även om jag inte vet. Jag hatar nämligen att kalla mitt barn för ett ting. Den. En sak. Nä. Jag är säker på att det är en pojke så jag säger han. Oj vad förvånad jag blir om det skulle vara en flicka som kommer ur mig. Chockskadad. Haha. Dock precis lika glad oavsett. Jag älskar redan den lilla parveln. Tänk om jag skulle ha fel.

Jag vågade inte köpa blå kläder. Vill ju helst ha blått på pojke och rosa på flicka. Vet vad många av er tycker om det men den diskussionen tänker jag inte ha här. Jag vill ha det så. Det fick bli gröna kläder till bebis. De där första som man klär på när bebisen är född. Jag vill inte ta Mollys gamla för det är speciellt med de allra första. Detta barnet ska ha sina egna.

För övrigt så kommer jag handla kläder i början av maj som håller öppet köp. En pojkpåse och en flickpåse. En av dom lämnar vi tillbaka när bebisen kommit. Den andra behåller vi och slänger i tvättmaskinen så fort vi kommit hem. :)

Sömnlösheten

Gah denna sömnlöshet. Den gör mig galen. Idag är det iaf lördag och jag tänker nog försöka somna om sen och ta lite sovmorgon. Andreas kan gå upp med Molly. Varför blir jag sån här när jag är gravid? Trött men tappar liksom förmågan att somna.

Veckans tips

Bli inte magsjuk när du är gravid med en enkilosbebis i magen. Riktigt obehagligt när bebis rör på sig och trycker på magen inifrån. Blä. Kräktes dock bara en gång igårkväll men mådde illa hela dagen. Idag mår jag mycket bättre. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vårkänslor vaknar till liv. Andreas kör saker till huset nu så jag och Molly är ensamma hemma. Jag kan inte smitta henne eftersom det var hon som smittade mig först.