Jag har ju glömt att uppdatera ang alla hjärtans dag. Jag trodde ju att vi skullle vara hemma eftersom Andreas dukade upp för två, vi hade köpt grillad kyckling (lite väl enkelt tyckte ju jag, men man ska väl inte klaga ;) ) och vi drack champagne. Då ringde det på dörren och in kommer Andreas föräldrar och deras hund. Min första tanke var "Ska vi fira alla hjärtans dag med dom?" Jag tycker jättebra om mina svärföräldrar, men det är väl inte så romantiskt att ha en "romantisk afton" som utlovats med dom. Min andra tanke var att dom skulle ta med Molly ut på en promenad så vi skulle få en stund för oss själva. Sen säger Andreas att jag ska skynda mig för vi ska åka..
Nervös blir man ju, men vår bebis då? Det var nog tur att han ordnade detta i hemlighet för hade han frågat om vi skulle ta in barnvakt och gå ut så hade jag nog inte tyckt det. Men det blev middag och bio sen tog vi bussen hem. Var mysigt att för första gången på över två månader ha en stund för oss själva. Man kunde njuta av maten och bara sitta i lugn och ro utan att nån vill bli upplockad i knät eller skriker eller är hungrig och trött. Man behöver nog små stunder där man fokuserar på varandra och kan släppa det andra, och för det krävs barnvakt.
Molly sov när vi kom hem och jag smög ner henne i sängen bredvid mig som alltid. Ett öga som kikade upp och mitt dåliga samvete försvann något när jag vet att hon iallafall såg att hon fick sova bredvid sin mamma som varit borta några timmar på kvällen.
Gah! JAg är så jäkla känslig... Började lipa när jag läste om det lilla ögat som tittade upp på dig när du smög ner henne i sängen... Jag är likadan.
SvaraRaderaVi har varit ute två gånger faktiskt - har varit tvungna eftersom vi verkligen behövt hämta kraft efter kolikperioden...
Och nu förstår jag verkligen de föräldrar som sagt till mig att det är så skönt att vara barnfri. Fast det finns inget bättre än att sen komma hem till sin älskade unge!!! KRAM