Om 169 timmar..

Så är vi på ultraljud och ser för första gången vår lilla bebbe som lever och bor i min mage. Är så orolig att något ska vara fel samtidigt som jag tror att allt är som det ska och att det kommer bli en fantastisk upplevelse. Tror det blir mer verkligt då även om hjärtslagen gjorde det hela något mer verkligt än innan. Bara en vecka till nu sen så får vi se. Jag kom ihåg när kallelsen kom, då kändes det som en evighet och nu är vi snart där. Tid är något konstigt. Längtar!