Igårkväll när jag låg i soffan och tittade på Kommisarien och havet med ett öga så sträckte bebben på sig för första gången som jag känt så. Det stack upp en liten vass fossing (måste varit en fot) vid naveln. Lite obehagligt när något trycker på naveln inifrån, men samtidigt så himla mysigt. Jag tryckte tillbaka lite och då stack det upp ovanför naveln istället. Bebben måste ha sträckt på sig där inne för det var ju ingen spark.
Jag har sååå svårt att förstå att det är en människa där inne. Jag kan faktiskt inte fatta det. Man vet det, men det går ändå inte in. Nu är vi så långt in i detta att det faktiskt är en tänkande person som svarar på buffar osv. Bebben vet vad den tycker om och inte tycker om och har inga problem att visa detta. Roligast är när pappan får buffa och bebben buffar tillbaka. Tråkigt är att han aldrig hinner på dom här riktigt kraftiga rörelserna, för när han väl är framme och känner eller tittar så har bebben lagt ner det där. Vår bebis har scenskräck! Men det blir kanske mer och mer sånt och lättare för Andreas att också få se dom små mirakel som sker :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar